Det har mer eller mindre alltid känts som om man får stor press på sig inom ridsporten. I stallet så har alla fina kläder, dyra hästar och alla i dens familj kan just detta ämne, hästar. Personerna har växt upp med hästar hela sitt liv och blivit ledd in på den vägen. Dem har suttit på hästryggen sedan man precis lärt sig gå och dem har haft ett delat intresse med sina föräldrar och/eller sina syskon. Dem är i stallet tillsammans, dem rider tillsammans och dem ger varandra tips för att kunna utvecklas. Dem har vunnit många tävlingar och till sina hästar så har man dyr utrustning. Dem fick sin första egna häst när man fortfarande var liten.
Så har det aldrig varit för mig. Jag satt för första gången på en häst när jag gick i ettan. Jag började på en shettisridskolan där man mest lärde sig grunderna. Där red jag endast en gång i veckan. Mina föräldrar har aldrig hållit på med hästar och inte mina syskon heller. Tror nog mina föräldrar i början var väldigt rädda likt som mig. Och jag klamrar dom inte.
Jag bytte till en annan ridskola med allt ifrån stora hästar till små a-ponnys. Jag lärde mig mycket och bytte till högre och högre grupper. Men jag har alltid känt mig lite halvt utanför när dom andra i stallet gick runt med sina så kallade "stallkompisar". Jag kom till ridskolan, gick till hästen jag skulle rida, pratade inte med någon, gick till ridhuset när alla andra gjorde det och sa inte till om jag undrade något eller om något inte kändes rätt. Jag kände mig på något sätt som om jag inte passade in. Det var inte alltid lockande för mig att åka till ridskolan. Det kändes alltid som om jag skulle skämma ut mig genom att jag skulle göra fel på något sätt. Skulle jag råka sätta sadeln lite snett eller inte spänna alla remmar rätt. Jag var rädd för att göra fel så att jag nästan inte vågade göra rätt. Jag var och är duktig det kan jag inte säga något om. Men jag skulle nog kunna utvecklats ännu mer under åren på ridskolan om jag inte var lika rädd för människorna där.
Jag började efter ett tag tröttna på ridskolan och jag och mina föräldrar letade i över ett år efter en medryttarhäst i närheten. Provred och det kändes inte rätt. Senare så provred jag en annan häst, Steven. Det kändes bra. Och ja, nu är jag där jag är. Medryttare åt en gammal travare som måste vara en av dom snällaste hästar jag träffat.
Jag kan fortfarande skämmas lite när folk frågar mig om hur många gånger jag tävlar, om jag tävlar högt eller vad jag tävlar i. Jag har ju aldrig tävlat och det har aldrig riktigt lockat mig. Men jag känner mig så sjukt dålig när jag ska svara det. Skulle egentligen vilja säga att jag tävlat i några år och att jag ligger på en ganska så hög nivå. Men om jag skulle säga det så skulle jag inte enbart ljuga för den som frågar mig utan också för mig själv. Och ljuga för mig själv har jag lovat mig själv att aldrig göra.
Men vad är det jag gillar med hästar då och vad är det som får mig att må bra av det. Jo jag gillar lugnet och tryggheten jag känner i närheten av ja ett djur i allmänhet. Jag gillar att jobba fysiskt och gillar när jag hela tiden har något att göra. Jag kan så kallat spy ur mig saker utan att känna mig konstig för att jag pratar med mig själv, för jag pratar ju faktiskt med hästen. Jag gillar att vara ute och gallopera ute på en äng, jag gillar att mocka skit i regnet och jag gillar sättet att kunna rensa mina tankar på. Hästar kommer alltid vara en del av mitt liv, mer eller mindre. Jag kanske tar en paus ifrån dom ett tag vad vet jag, men jag kommer alltid hitta tillbaks till dom.
